I min familj är vi vana att arbeta med händerna – man har sytt, stickat och snickrat – men det sågs aldrig som konst

Förvånande antagningsbesked

Innan Jennie blev antagen till Kunsthøgskolen i Oslo hade hon studerat ett förberedande år på Kävesta och två år inriktade mot keramik vid Leksands folkhögskola. Ändå blev hon förvånad över antagningsbeskedet.

– När jag blev antagen till konsthögskolan kändes det stort. Och konstigt. Jag antar att jag inte är så van att arbeta konstnärligt. Och plötsligt blev jag antagen till en konsthögskola?

Inte så van att arbeta konstnärligt? Du hade ändå förberett dig i tre år?

– Jo.. men jag kommer från en arbetarbakgrund, uppvuxen på landet. I min familj är vi vana att arbeta med händerna – man har sytt, stickat och snickrat – men det sågs aldrig som konst. Det var något praktiskt. Ingen har studerat något akademiskt, inte gått på någon högskola. Så jag är kluven till det akademiska.

En mjukstart som ledde till keramiken

Jennie hade arbetat på Kumlaanstalten sedan 2007 när hon insåg att hon ville göra något helt för sin egen skull. Hon började studera psykologi men kände att det ändå var något annat hon ville göra.

– Jag har alltid varit attraherad av skapandet men inte riktigt trott att jag får tillhöra den kategori människor som arbetar med konst. Jag befann mig tillslut vid en punkt där jag kände att jag inte kunde vara utan skapandet. Hemma hade jag arbetat mycket i textil. Jag ville ha mer kunskap om hantverket och träffa lärare som kunde hjälpa mig förbi de kugghjul jag hade fastnat i. Kävesta blev mitt försök att hitta mig själv i den här nya världen. Ett sätt att mjukstarta.

Om du var så inriktad på textil, hur kommer det sig att du nu går en treårig utbildning i keramik?

– Det fina med förberedande konstutbildningar som på Kävesta är att de kan öppna nya vägar. Kävesta var en plats där jag kunde känna mig för och pröva olika material. Och vad hände? När jag hade första lektionen i keramik kände jag att alla pusselbitar föll på plats på ett helt nytt sätt. Då var jag fast.

Vad är det som är så lockande med keramik?

– Kanske låter det som en kliché men jag tycker att det är ett taktilt material som passar mig. Vaserna och krusen jag ställer ut idag är helt handbyggda. Jag använder inte drejskiva utan ringlar mina vaser. Då känner jag när det är stopp eller när jag kan tvinga materialet lite till. Den närheten till materialet tycker jag är unik för keramiken.

Modet att gå utanför boxen

Förutom att du upptäckte keramiken, vad lärde du dig på Kävesta?

– Det var en ögonöppnare på flera sätt. Modet att gå utanför boxen är verkligen något som jag tagit med mig. Här uppmuntrar man experimentlusta och jag insåg att det inte finns något rätt eller fel. När jag studerade på Kävesta fanns inga pretentioner och ingen press att prestera.

– Jag började också se på min omgivning med helt nya ögon. Det är något som kanske är lätt att säga men det hände verkligen på riktigt. Jag minns att jag satt i bilen på vägen hem och plötsligt såg jag träden och omvärlden som målningar. Så hade jag aldrig tänkt tidigare!

Folkhögskolemiljön är unik

Jennie berättar att hon tycker folkhögskolemiljön är helt unik. Den skapade lugn och trygghet samt gav vänner för livet.

– Tiden på Kävesta minns jag som solsken och värme i kroppen. En känsla jag kommer bära med mig resten av mitt liv. Folkhögskolan var en stor skillnad mot fängelsemiljön där jag hade arbetat tidigare. Där var det regelstyrt och inrutat. Sedan kom jag hit och träffade människor som älskade det kreativa, som jag också gör. Jag fick vänner som jag känner har gått bredvid mig sedan dess.

Hur menar du då?

– Det unika med folkhögskolemiljön är att man har en så nära relation till klasskompisar och lärare. Jag tror att det skapar trygghet i en omtumlande tid. De flesta som studerar här prövar ju något de inte är vana vid. Många byter ort. Alla kämpar med sitt skapande. Då är det skönt att man har människor nära sig. Jag kunde bygga upp en trygghet i mig själv som jag haft med mig sedan dess.

– Nu när jag är tillbaka på besök så ser jag mig själv i alla deltagare jag möter. Det finns något i deras blick, deras utstrålning. De ser så avslappnade och hemma ut och det är så fint! Jag ser deras glädje över att vara här och kan verkligen känna igen mig.

Vad skulle du vilja säga till den som drömmer om att studera konst men kanske inte vågar?

– Jag förstår att alla kanske inte har så lätt att ta steget. Det är därför jag gärna berättar om min egen bakgrund. Jag tror det är viktigt att inse att man inte måste ha bestämt sig för exakt vad man vill göra. Det måste inte bli mer än ett år. Det måste inte bli en högre utbildning. Man får med sig så mycket från en sådan här utbildning att jag är säker på att alla skulle ha nytta av den oavsett var man sedan hamnar.

Text och bild: Petter Hellmin