Kävesta folkhögskola - över 150 år av folkbildningshistoria

Under 1800-talets andra hälft skedde en rad samhällsförändringar som gjorde det möjligt för allt fler att delta i samhället som aktiva medborgare.

Kävesta folkhögskolas andra rektor, J V Jonsson har beskrivit hur folkskolan då inte längre räckte till eftersom den var ”en skola för barnen, för hvilka kommunala och allmänna angelägenheter ännu äro främmande”.

Många argumenterade för att skapa en skolform där unga vuxna kunde fördjupa och bredda sin bildning utifrån både det praktiska och offentliga livets nya behov. Inspiration togs framför allt från Danmarks folkhögskolor.

I södra Nerike diskuterades självklart också frågan om en folkhögskola, särskilt efter att trion Önnestad, Hvilan och Herrestad (numera Lunnevad) hade startat 1868. Om Skåne och Östergötland hade folkhögskolor kunde ju inte gärna Nerike vara utan.

Adolf Coyet och Östra Nerikes hushållsgille

Flera framstående personligheter talade sig varma för folkhögskolan som idé och ville medverka till att skapa en sådan i bygden. Av dessa var troligtvis Adolf Coyet från Nynäs den mest angelägne.

När Östra Nerikes hushållsgille sammanträdde i Pålsboda i september 1872 erbjöd han sig att upplåta en mangårdsbyggnad på Vrana herrgård som skollokal, utan kostnad i fem år.

Sällskapet tillsatte en kommitté för att undersöka hur folkhögskoleplanen kunde förverkligas.

Landsting ville också starta folkhögskola

I september 1872 föreslog även två landstingsledamöter, Anders Pehrsson och Carl Jansson, att starta en folkhögskola i länet. Landstinget såg det som ”ett ämne af synnerlig vikt” och sade sig vara villiga att stötta skolan ekonomiskt.

Som sig bör tillsatte därför även landstinget en kommitté för att utreda frågan och ge ett konkret förslag på genomförande.

Hushållsgillets och landstingets kommittéer slog sig sedan samman och sände i december ut ett ”Förslag till plan för Örebro läns första folkhögskola”, med önskan om donationer och bidrag från ”aktade personer i länets alla kommuner”.

Initiativet fick fantastiskt genomslag och man samlade in 13 000 kronor. Utöver de insamlade penningbidragen och Adolf Coyetes erbjudande om kostnadsfria lokaler i fem år, avsatte både hushållssällskapet och landstinget femåriga anslag för att driva verksamheten.

Våren 1873, den 26 april, beslutade den samlade kommittén att bilda en folkhögskoleförening, som fick i uppdrag att starta länets första folkhögskolekurs i november samma år. Skolan skulle heta ”Örebro läns folkhögskola”.

Tiden från tanke till handling var alltså relativt kort, säkert tack vare det starka stödet från flera av bygdens mest namnkunniga personer. Intresset var också stort och skolan tog emot över 70 ansökningar till 36 platser.

Till uppropet på Vrana gård 3 november 1873 infann sig 35 av 36 antagna ”lärjungar”.

Kävesta folkhögskola var länge en utpräglad ”bondehögskola”. Eleverna kom främst från bondefamiljer och bodde nära skolan.

Denna trend skulle hålla i sig i nära femtio år, och det var vanligt att flera syskon från samma familj efter varandra studerade på skolan.

Flera lärjungar var också barn till bergsmännen från Bergslagen, som hade bidragit frikostigt till skolans uppförande.

På den här tiden, vid slutet av 1800 och början av 1900-talet, var gården och den närmaste familjen navet för de flesta på landsbygden. Carl Gösta Höglund, tidigare rektor har beskrivit folkhögskolans roll som en sorts kulturell smältdegel (med 1800-tals mått mätt) så här:

– Det blev en uppgift för folkhögskolan att vidga den oreflekterade kärleken till hemmets gård, till ängen och skogen och sjöarna med uppväxtårens minnen till en vidgad samhörighetskänsla och till ett medvetet samhällsansvar.

Ett schema tillhörande eleven Olof Viktor Eriksson finns bevarat och visar hur en vanlig måndag kunde se ut 1874:

• På förmiddagen lektioner i historia, räkning, naturlära och geografi.
• På eftermiddagen bokhållning, rättstavning, uppläsning och sång.

Visioner om en utbildningsform som stod för ”andlig förkovran” och allmän medborgerlig bildning togs inte alltid emot med öppna armar i bygden. Det sågs av vissa som förnämt, eller en lyxvara som stod i vägen för praktiska ting och lockade sönerna bort från arbetet på gården.

Senare rektorer, främst J.V. Jonsson, mötte dessa invändningar genom att införa praktiska och teoretiska jordbruksämnen i den andra årskursen, där den som ville dessutom kunde få betyg.

Gödecke, med sin idealistiska syn på vad folkhögskolan borde vara, skulle nog ha sett detta som slutet på den ”verkliga folkhögskolan”, men det ledde med största sannolikhet till ökad acceptans och förtroende för skolan i bygden.

Redan skolans andra läsår påtalades hur Vrana gård saknade plats för eleverna att bo och låg lite för avsides för att alla som ville skulle kunna studera där.

Det rådde dock delade meningar om saken. Styrelseledamoten Anders Pehrsson ansåg att skolan borde flytta närmare landsvägen mellan Torsta och Kävesta. Rektor Gödecke höll inte med. Han tyckte snarare att det var nyttigt för eleverna med ordentliga promenader, särskilt eftersom det inte fanns någon gymnastiksal.

Ny skolbyggnad började byggas i Vrana men flyttades till Kävesta

Styrelsen beslutade dock till sist att uppföra en ny skolbyggnad, som skulle gå att flytta på sikt. Arbetet påbörjades i Vrana men flyttades sedan till Kävesta där styrelsen hade köpt tre tunnland mark för att anlägga byggnader och trädgård.

Skolbyggnaden färdigställdes på Kävesta sommaren 1878. Huset finns fortfarande kvar och är i bruk 145 år senare. Troligtvis är det därmed en av landets absolut äldsta folkhögskolebyggnader som ännu används för sitt ursprungsändamål.

En annan viktig del i historien om hur Kävesta blev Kävesta har att göra med Örebro läns landstings roll i folkhögskolans historia. Landstinget var involverat redan vid skolans grundande och i skolans styrelse har det alltid suttit representanter från landstinget.

Under skolans första 50 år fanns det dock endast en huvudman: Örebro läns folkhögskoleförening. Men i samband med byggnationen av det nya skolhuset (idag kallat Stora skolhuset) 1926, tog landstinget över ägandeskapet av byggnaden och den tillhörande tomten. Det var ett krav för att ge skolan bidrag till byggnationen.

Nu hade skolan alltså två huvudmän: Örebro läns folkhögskoleförening och Örebro läns landsting.

Ny stiftelse 1931-1932

Lösningen var inte särskilt praktisk och relativt snart, vid årsskiftet 1931-1932 bildades istället ”Stiftelsen Örebro läns landstings och folkhögskoleförenings folkhögskola”, som tog över huvudmannaskapet. Namnet blev lite krångligare men byråkratin blev säkerligen enklare.

Örebro läns landsting tar ensam över ansvaret och ändrar namnet 1955
Den nya stiftelsen ansågs snart som ett onödigt mellanled och upplöstes 1955.

Istället tog Örebro läns landsting helt över ansvaret och ändrade namnet från Örebro läns folkhögskola till Kävesta folkhögskola. Med tidigare rektor Carl-Gösta Höglunds ord var det "närmast en bekräftelse på ett förhållande som sedan länge hade rått".

Resan som egentligen hade inletts när man byggde det första skolhuset i Kävesta 1878 var nu färdig.

Efter att frågan diskuterats både bland elever på skolan och i styrelsen, beslöt styrelsen sig i april 1880 för att starta en kvinnlig folkhögskola redan samma sommar.

Genom detta beslut uppstod skolans första filial, då den kvinnliga folkhögskolan inrättades i Öskevik utanför Nora.

Valet av platts berodde troligtvis på att bergsmännen i Bergslagen, som gett generösa donationer vid skolans grundande, hade invändningar mot att den uppförts så långt söderut.

Sommarkursen var populär bland bygdens befolkning, men landstingets intresse var svalt och kursen drogs med ekonomiska bekymmer. Det var till exempel dyrt och opraktiskt att transportera personal och materiel mellan Kävesta och Öskevik.

Redan 1883 flyttades sommarkursen till Vrana, där man återigen fick använda mangårdsbyggnaden utan kostnad. Trots det tvingades ändå föreståndaren, fröken Märta Pallin, gå i god för kursen på egen ekonomisk risk.

Nästa sommar flyttades kursen igen och fick då ”komma hem” till lokalerna i Kävesta.

Efter 1884 drog landstinget in sitt bidrag till den kvinnliga sommarkursen, och den låg vilande fram till 1888.

När landstingets politiker drog in bidraget tog bygdens kvinnor saken i egna händer och bildade ”Sköllersta-Ekeby kvinnliga arbetsförening”, som skulle samla in pengar till den "kvinnliga folkhögskolans grundfond".

Föreningen samlades ofta i rektorshuset på Kävesta för att tillverka handarbeten som sedan auktionerades ut. Liknande initiativ startade även i Kumla och Kvistbro och var avgörande för den kvinnliga sommarkursens överlevnad. Carl Gösta Höglund skriver:

- Framför allt under åren 1888 - 1896, då den kvinnliga folkhögskolan inte erhöll något statsbidrag, hade skolan kvinnornas flitiga händer att tacka för sin existens!

Dåvarande rektor J V Jonsson kämpade också för den kvinnliga folkhögskolan. Han ansåg att kvinnor inte enbart var i behov av utbildning för att axla rollen som husmoder, utan för att kunna delta i den bredare samhällsutvecklingen.

Jonsson gick därför med på att sänka sin lön och skänkte även sina föreläsningsarvoden för att kunna finansiera den kvinnliga sommarkursen.

Tack vare dessa insatser från tidigare elever, personal och bygdens föreningar, kunde den kvinnliga sommarkursen starta igen på Kävesta 1888.

Intresset från landstinget var dock fortfarande minst sagt ljummet. Det skulle dröja till 1897 innan de gav den kvinnliga folkhögskolan någon typ av bidrag igen.

Precis som männens vinterkurs innehöll kvinnornas sommarkurs till en början nästan uteslutande teoretiska ämnen som naturkunskap, historia, geografi och räkning. Mellan 1880 och 1884 fick kvinnorna cirka 30-35 timmar teoretiska ämnen och 6-10 timmar praktiska ämnen.

Mer tid till praktiska ämnen från 1888

När sommarkursen återupptogs 1888 under J V Jonssons ledning utökade han andelen praktiska ämnen på sommarkursen kraftigt, precis som han hade gjort på den manliga vinterkursen.

I ett schema från 1892 kan man se hur deltagarna på sommarkursen till exempel hade totalt 3,5 timmar slöjd varje dag:

Många, inte minst föräldrar i bygden, uppskattade denna förändring, som symboliserades genom att skolans vävstolar kraftigt ökade i antal.

Slöjden var så pass att det var det enda vissa elever ville göra. Detta tilläts dock inte, och de elever som inte ville ta del av den teoretiska undervisningen fick helt enkelt sluta.