Här får jag chansen att vara en människa

Så istället för att dansa i Tyskland säsongsjobbade Cecilia i Sälen, reste till Nya Zeeland och Australien samt jobbade på Posten och Kolmården. Hon menar att det var nödvändigt med en paus för att hitta tillbaka till dansen.

Varför behövde du ta en paus från dansen?

- Jag sökte till skolan i Köpenhamn och kom in utan att ha tänkt igenom det. Sen började jag känna att jag bara dansade för att folk skulle säga att jag var duktig. Det handlade för mycket om prestation. Egentligen bestämde jag mig för att sluta helt med dansen, men sen tipsade en kompis mig om Kävesta.

Hur gick det till när du sökte till Kävesta?

- Min känsla var att nu är det Kävesta som gäller, annars blir det inget. Därför var jag väldigt nervös innan antagningsprovet. Jag var också orolig eftersom många andra skolor tycker att jag, som är 23 år, är för gammal.

- Nervositeten lättade så fort vi kom igång. Lärarna var lugna och jag kände direkt att dom var så himla mysiga. Frida, som intervjuade mig, förstod mig och tog min historia som något positivt. Det verkar som att lärarna uppskattar att jag tagit tid att lära känna mig själv. Här får jag chansen att vara en människa.

Kan du berätta lite mer om stämningen på danslinjen?

- Vi tränar 20 timmar i veckan men fokuserar samtidigt på att ha kul. Så jag utvecklas, men känner inte att jag behöver tvinga mig till det. Förut var jag rädd för att göra fel, men här är jag mer avslappnad. Jag tror man utvecklas mer om man törs göra fel, annars vågar man inte göra någonting alls.

- Vi diskuterar ofta saker som vårt förhållande till träning och kost och lärarna ber oss tänka efter själva. Att få komma fram till saker själv gör att man tar mer ansvar, och det är bättre på lång sikt. Jag kommer ju inte alltid ha en lärare som bestämmer vad jag ska göra.

Hur jobbar ni på linjen?

- Vi har arbetat med att känna in saker, att hitta in i sin egen kropp. Förut har jag känt att det bara har handlat om att träna, träna och träna. Men om man tränar utan att veta hur det ska vara så bygger man en grund inom sig som är lite sned. I början tror jag många kände att dom bara ville komma igång, men jag tycker det är jätteskönt att arbeta så här.

- Vår individuella coachning är bra. Vi får personlig hjälp utan att fokusera på negativa saker. Vi provar oss fram till vad som fungerar istället. Under den här terminen har jag insett att jag står lite framåtlutad när jag dansar. Jag blir spänd i hela kroppen. När Frida förklarade det för mig blev det en aha-upplevelse. Jag har dansat sedan jag var åtta men ingen har sagt det till mig förrän nu.

Hur är det att bo på internatet?

- Det är som att vara på en resort. Man får mat hela tiden, omgivningen är jättefin, man har sina kompisar här och man får dansa hela dagarna.

- På helgerna är det skönt att hinna vila ordentligt. Jag brukar åka buss in till Örebro på lördagarna, köpa lite mat och så. Sen tar jag promenader och passar på att sova ut och vila ordentligt på söndagarna.

Vad har du för planer till hösten?

- Jag ska söka till ett par olika dansutbildningar. Bland annat Skolan för modern dans i Köpenhamn och PARTS. Jag har också funderat på basår i naturvetenskap eftersom jag alltid tänkt att jag ska bli läkare.

- Men samtidigt känns det inte som att jag kan släppa taget om dansen nu. Jag är nyfiken på att flytta ut i Europa för att träffa mer folk och se hur långt jag kan gå.

Slutligen, vilka är de tre bästa sakerna med Kävesta?

- För det första är lärarna jättehärliga och inspirerande!

- På jullovet längtade jag efter maten. Jag uppskattar verkligen god mat och tar ofta kort som jag tvingar mina vänner att titta på.

- Sen är det helt enkelt väldigt lyxigt att få dansa hela dagarna.

Text: Petter Hellmin