Vi har lyckats om våra deltagare känner att de är någon

En välberest folkhögskoleentusiast

Signild har ägnat en stor del av sin tid, även efter pensionen, till att följa folkhögskolan som studieform. Hennes nyfikenhet har lett till att hon troligtvis är den person som besökt flest folkhögskolor i Sverige.

– Just nu är det en skola som startade i år i Helsingborg som jag inte besökt. Annars har jag varit på de andra 155 som är igång idag, berättar hon.

Byggnadsvård en stor överraskning

Redan 1975 startade hon som lärare på Kävesta och efterträdde sedan Carl-Gösta Höglund som rektor 1983. Eftersom hon tidigare hade studerat skola- och utbildningsadministration vid Örebro högskola kände hon sig väl förberedd.

Den största överraskningen var när hon verkligen förstod innebörden av att ha ansvar för 13 fastigheter från 1870-talet och framåt.

– Ja, det är klart att jag borde ha fattat det. Men när man plötsligt får ett föreläggande om att det måste till nya säkerhetsåtgärder för sotning, eller när vattnet på internatet bedöms som otjänligt… Sådana saker kan ta en lite på sängen, säger hon och skrattar.

Folkhögskolans viktiga frihet

Som rektor och senare handläggare på Folkbildningsrådet har Signild en unik inblick i folkhögskolans betydelse för samhället. Folkhögskolan bör ses som ett alternativ snarare än komplement till ordinarie utbildningsverksamheter, menar hon, och betonar även vikten av folkhögskolans frihet.

– Folkhögskolan kan med kort varsel forma verksamheten efter de behov man ser, både i samhället och hos de enskilda deltagarna. Samma möjlighet finns inte i större utbildningsverksamheter som är mer styrda av lagstiftning och regelverk.

En suverän studieform

Signilds syn på folkhögskolans viktigaste uppdrag tydliggör hur det deltagarnära perspektivet från hennes tid som lärare och rektor sitter djupt rotat. Individen är central för att utveckla samhället.

– Det är viktigt att stärka den enskilda människan och ge människor resurser för att hantera sin omgivning och sin framtid, och där tycker jag att folkhögskolan är rätt suverän faktiskt.

Behovet att få vara någon

Folkhögskolans styrka beskriver Signild genom att återberätta mötet med en tidigare deltagare. De träffades på ett tåg och Signild frågade vad hon gjorde nu. Juridikstudier på universitetet blev svaret. Hur var det då? Ja, inte som på Kävesta…

– Nej, det förstår jag ju, sade jag. Men hur är det då? Ja, här på universitet är man inte någon, svarade hon. Jag tycker det är en bra sammanfattning. Om våra deltagare känner att de är någon, då har vi lyckats, slår Signild fast.