De har verkligen förändrat min syn på lärare till det bättre

Djuren har alltid legat Matilda varmt om hjärtat, uppvuxen på landet som hon är, med katter och kor, hundar och kaniner. Matilda beskriver sig som blyg och lite tillbakadragen. Som yngre gillade hon skolan och att lära sig nya saker. Och hon har hela tiden haft klart för sig att man måste ha en gymnasiebehörighet.

– För att klara sig i livet behöver man bli klar med gymnasiet, så är det bara.

Men Matildas gymnasiestudier blev inte som hon hoppats. Tempot var högt, det var stressigt och Matilda upplevde att hon inte fick den hjälp och det stöd hon behövde, att lärarna inte hade tid att hjälpa om man halkade efter.

– Jag kämpade på i tre år plus ett tilläggsår, men till priset att jag blev mer eller mindre utbränd. Jag var helt dränerad och tog mig inte utanför hemmet.

Under ett helt läsår ligger Matilda hemma. Förtvivlan är stor över att hon inte kommer att klara gymnasiebehörigheten, som hon ju vet är så viktig. Med förtvivlan följer ångest och depression.

– Kring jul det sista året på gymnasiet var jag på ett riktigt mörkt ställe.

Hennes mamma gör allt i sin makt för att motivera och peppa, de åker och handlar och de åker på bilturer. Trots sitt mående släpper Matilda aldrig sin målbild, att hon ska klara sin gymnasiebehörighet. Via skolans kurator får hon en tid hos studie- och yrkesvägledaren som berättar att man kan läsa in gymnasiet på folkhögskola också. Hon söker in till Kävesta men när hon ska på antagningsintervju under sommaren är det allt annat än självklart för henne att fortsätta studera. Hon har ingen klar uppfattning om vad folkhögskola är och har precis börjat ta sig ur depressionen.

– Idag är jag oändligt tacksam för att min mamma orkade och drog ut mig på sina bilturer. Hon lyfte mig väldigt mycket under den tiden, jag vet inte hur det hade gått utan henne.

Det är på en av dessa bilturer det inträffar, miraklet. Plötsligt springer något litet och svart över vägen framför bilen. De stannar och ser att det är en liten kolsvart kattunge med stora gula ögon. Men katten smiter i väg in i en vägtrumma och de åker vidare. På vägen hem stannar de till där de såg katten och Matilda lockar till sig den lille krabaten med kattmat som de handlat till sina andra katter. Katten är livrädd men de får med sig den hem och installerar den på Matildas rum i en gammal kaninbur. Efter några veckor med ompysslande och kärlek är katten, som döps till Lillen, van vid Matilda. Det lilla livet som Matilda räddade vid vägrenen flyttar in och här börjar vändningen.

– Han hjälpte mig och jag hjälpte honom.

När Matilda börjar på Allmän kurs är hon fast besluten, hon ska köra sitt eget race och bli klar med gymnasiebehörigheten.

– Jag ska fixa det här. Jag klarar det på egen hand.

Men något eget race blir det inte och det är väl egentligen receptet på framgång, för ensam är som bekant inte stark. Matilda beskriver hur hon ”tas under vingarna” av en kurskamrat.

– Hon var en klippa för mig och tog hand om mig. Vi är fortfarande goda vänner.

Matilda finner nya vänner och de blir en allt tajtare grupp som följs åt under studierna.

– När jag började på Kävesta var jag ett tomt skal, men det skalet fylldes med kärlek och hopp. Vi var som en familj på slutet.

Som en del av en gemenskap förbättras det psykiska måendet och Matilda beskriver hur hon gick från den blyga introverta tjejen som sitter i ett hörn till en som spelar kort med andra varje rast.

– Man uppskattade vem jag är som person. De såg mig som mig och inte som en person som sitter i hörnet.

Lärarna och pedagogiken hade också stor inverkan på Matildas studieframgång och hon beskriver hur tiden på Allmän kurs hjälpt henne att bygga upp den hon är som person. Hon beskriver lärare som låter saker ta sin tid, lärare som frågar hur det är, som stannar upp och har tid att verkligen lyssna.

Svenskan, engelskan och matten var tidigare utmanande ämnen för Matilda som har dyslexi, något hon är helt öppen med. Men med enkla anpassningar, som passar just hennes inlärande, så gick det så mycket bättre nu.

– Jag älskar verkligen alla lärare på Allmän kurs, de har varit så stöttande och helt underbara. De har verkligen förändrat min syn på lärare till det bättre.

Våren 2024, efter två år på Allmän kurs, gick Matilda ut med gymnasiebehörighet på fickan. Det gick med en mamma som inte slutade kämpa, men en inre övertygelse om vikten av gymnasiebehörighet och med en liten svart katt som sprang över vägen. Och, så klart, med att det fanns en skolform som passade Matilda, som gjorde att hon kunde växa.

– Jag kan verkligen rekommendera Allmän kurs. Man tar det i sin takt och lärarna lyssnar verkligen. Alla får vara den de är och respekteras för den de är, oavsett hur mörk gränden är bakom en.

Läs mer om Allmän kurs på Kävesta folkhögskola